sansat.blogg.se

En ganska meningslös historia till blogg

Det här med att rätta andra

Kategori: Allmänt

Hur vore det om vi slutade med det, för det allra mesta?
"Du menar bla bla"
Nej, jag menar det jag sa.
"Nej, du menar bla bla"
 
NEJ. Sköt du ditt.
 
Gud.
 
Sen det här andra, som man kan fundera mycket på:
Kan inte folk bara ge, fan, i, att ha åsikter om hur andra tar hand om sina barn? Är det omöjligt?
Häromdagen pratade jag med min bror. Min singelbror. Barnlös och 38 år, singel de senaste 38 åren. Jag pratade med honom på min födelsedag och då florerade det en del ballonger här i hemmet. Min sin kravlade omkring med sina två små nya (och vassa) tänder och fick tag i en ballong. Min sambo lyfte upp son och ballong och det såg ut som om han skulle mata son med ballong. Jag ropade till "nej för i helvete" varvid min bror sa "Men sluta! Han måste ju lära sig".
Jag kokar inombords.
När det gäller omhändertagande av min unge så går jag på magkänsla. Min magkänsla säger åt mig att jag inte vill att han ska få en ballong sprängd rakt i ansiktet. Varför? Det gör ont och är läskigt.
Min bror däremot, han verkar tycka att det lämpligaste är att låta små barn och djur råka ut för allting en gång, så de lär sig att inte göra om det. Jag blev varse detta för några år sedan när han skulle se efter min katt i ett rum med ett antal brinnande ljus. Svedd katt flydde ljusen, helt sant, men hennes morrhår har inte vuxit ut än. När jag skällde på brodern för detta menade han att nu hade katten minsann lärt sig.
Vad sägs om att uppfostra dina egna barn/djur och låt mig uppfostra mina på det sätt jag tycker verkar bäst?
Samma dag fick jag ett mail där en välmenande bekant ville berätta att han trodde att jag mådde dåligt därför att min son hade lite mer tillsyn än han behövde.
Min bror har träffat min son tre gånger. Denna bekant har träffat min son fyra, möjligen fem gånger. Det hela baseras på ingenting, en förutfattad mening som är grundad på ett antagande som i sin tur är grundad på fantasier.
Sen skulle jag också vilja påstå detta: barn är olika.
Jag känner nu till några bäbisar och av dessa är min son den i särklass gnissligaste, speciellt de första tre-fyra månaderna. Jag är helt förundrad när jag träffar nya bäbisar som bara ligger i famnen och somnar eller bara dåsar lite.
Min pojk dåsade ALDRIG när han var så liten. Han somnade bara efter amning eller i babyselen, aldrig bara sådär. När han var vaken ville han ha uppmärksamhet hela tiden, annars blev det gnissel gnissel.
Så var han.
Andra är på andra sätt.
Jag bara säger.

Telningar

Kategori: Allmänt

Här har vi något som är skapligt irriterande: folk som är totalt och fullkomligt avslappnade inför sina barns ev. olycksrisk och som gör en stor poäng av att vara så avslappnade och blasé som möjligt. Sådana människor får oss andra, vi som faktiskt bryr oss om vår telning smackar huvudet i stenhård furu, att verka hysteriska och curlande.

 

En annan sak som också kan vara lite sådär, över gränsen kan tyckas, är när någon befinner sig i närheten av en god väns avkomma och, när denne ger mer eller mindre höga ljud ifrån sig, sätter lock för öronen medelst händerna - som vore personen i fråga inte äldre än tre-fyra år.

 

Sånt där har jag inte så mycket förståelse för.

Härskartekniker

Kategori: Allmänt

Härskartekniker är ett ganska osympatiskt drag. En sådan teknik kan vara att inte vilja förstå vad någon annan säger, utan att vänta lite för länge och sedan låta tveksam och svår när man svarar.
En annan kan vara den som Kåre Willoch demonstrerade i Skavlan häromsistens. Han pratade om hur han och Gro Harlem Bruntland hade debatterat och om hur hon "blivit lite irriterad" när de diskuterat. Han sa ingenting om att han själv blivit irriterad - han själv var alltid i balans, tydligen.
Själv hade man ju blivit lite irriterad dådå, om någon recenserat diskussioner från svunnen tid utan att man själv fick möjlighet att kommentera, och då dessutom fått det att låta som om man själv blev oproportionerlig på något sätt medans han/hon själv inte låtit sig röras.

För alla

Kategori: Allmänt

Jomen. Kan vi inte bara en gång för alla konstatera följande: det här med att säga "när mina barn var unga då sov de på mage, och se de har överlevt det".
Eller "när jag var liten så åkte jag alltid bil utan bälte, och fan, det har ju jag överlevt".
 
Jo. Det är klart att de flesta överlevt att sova på mage, de ALLRA FLESTA har gjort det. Men att sova på mage ökar risken för plötslig spädbarnsdöd. Är inte det skitfint att det finns några forskare som har upptäckt någonting som delvis ligger bakom plötslig spädbarnsdöd. Är det inte skitbra att vi fått en liten pusselbit ytterligare i vår strävan att helt försöka undvika den där hemskheten som är plötslig spädbarnsdöd?
Kan vi inte bara tacka och ta emot för dessa råd, konstatera att risken är pytteliten och att de flesta ändå klarar och klarade sig, men ändå inte göra sig löjlig?
 
Eller det här med bältet... det är ju bara dumt. Alla vet ju att det är farligt att krocka men det är inte farligt att inte krocka. Om du (vi) som var utan bälte och bilbarnstol och allt vad det var, hade krockat på ett någorlunda våldsamt sätt då hade det varit dåligt. Bälte hade varit bättre. Men det betyder inte att man faller död ner om man inte har bälte på sig eller om man är spädbarn och sover på magen - det betyder bara att man har minskat riskerna något för att slå ihjäl sig/sluta andas.
 
Risken var ju självklart liten från början, annars skulle många fler dö eller skadas, men kan vi ändå inte vara glada över att vi har minskat risken ytterligare lite?

Tjena

Kategori: Allmänt

Här kommer jag att vara sansad.