sansat.blogg.se

Hur vore det om vi slutade med det, för det allra mesta?

"Du menar bla bla"

Nej, jag menar det jag sa.

"Nej, du menar bla bla"

 

NEJ. Sköt du ditt.

 

Gud.

 

Sen det här andra, som man kan fundera mycket på:

Kan inte folk bara ge, fan, i, att ha åsikter om hur andra tar hand om sina barn? Är det omöjligt?

Häromdagen pratade jag med min bror. Min singelbror. Barnlös och 38 år, singel de senaste 38 åren. Jag pratade med honom på min födelsedag och då florerade det en del ballonger här i hemmet. Min sin kravlade omkring med sina två små nya (och vassa) tänder och fick tag i en ballong. Min sambo lyfte upp son och ballong och det såg ut som om han skulle mata son med ballong. Jag ropade till "nej för i helvete" varvid min bror sa "Men sluta! Han måste ju lära sig".

Jag kokar inombords.

När det gäller omhändertagande av min unge så går jag på magkänsla. Min magkänsla säger åt mig att jag inte vill att han ska få en ballong sprängd rakt i ansiktet. Varför? Det gör ont och är läskigt.

Min bror däremot, han verkar tycka att det lämpligaste är att låta små barn och djur råka ut för allting en gång, så de lär sig att inte göra om det. Jag blev varse detta för några år sedan när han skulle se efter min katt i ett rum med ett antal brinnande ljus. Svedd katt flydde ljusen, helt sant, men hennes morrhår har inte vuxit ut än. När jag skällde på brodern för detta menade han att nu hade katten minsann lärt sig.

Vad sägs om att uppfostra dina egna barn/djur och låt mig uppfostra mina på det sätt jag tycker verkar bäst?

Samma dag fick jag ett mail där en välmenande bekant ville berätta att han trodde att jag mådde dåligt därför att min son hade lite mer tillsyn än han behövde.

Min bror har träffat min son tre gånger. Denna bekant har träffat min son fyra, möjligen fem gånger. Det hela baseras på ingenting, en förutfattad mening som är grundad på ett antagande som i sin tur är grundad på fantasier.

Sen skulle jag också vilja påstå detta: barn är olika.

Jag känner nu till några bäbisar och av dessa är min son den i särklass gnissligaste, speciellt de första tre-fyra månaderna. Jag är helt förundrad när jag träffar nya bäbisar som bara ligger i famnen och somnar eller bara dåsar lite.

Min pojk dåsade ALDRIG när han var så liten. Han somnade bara efter amning eller i babyselen, aldrig bara sådär. När han var vaken ville han ha uppmärksamhet hela tiden, annars blev det gnissel gnissel.

Så var han.

Andra är på andra sätt.

Jag bara säger.