Jag har inte berättat för någon om denna operation. Bara min sambo och han var mycket negativ. Efter väldigt långa samtal med honom verkar det som om han ändå har accepterat det hela. Han gillar det inte, men accepterar det.
Men jag tror inte att min familj kommer att svälja det utan de kommer att protestera och komma med en massa invändningar. Jag orkar inte med alla invändningar. Det här är min sak och rör bara mig. Dessutom är jag 31 år gammal och kan fatta alldeles egna beslut utan att behöva bli ifrågasatt.
Det har alltid varit så för mig, man ska inte vara tjock, men man får heller inte banta och man får inte göra något annat heller... man ska helt enkelt vara en annan person.
Jag är den här personen. Jag är utrustad med en sådan kropp som helt enkelt lägger på sig hur lätt som helst och lägg till det en kraftig benägenhet för sockerberoende.
Det kommer alltid att vara såhär och jag vill inte kämpa en omöjlig kamp mer. Jag kan inte vinna detta. Jag behöver "nollställa" min kropp och bli normal. Det är därför jag gör det och om jag hade orkat hade jag dragit den harangen för alla som ifrågasatte... men jag orkar inte. Jag vill inte diskutera detta för det skulle öppna en pandoras ask av en massa känslor som folk som aldrig har varit överviktiga aldrig därför kan förstå.
Förlåt för det, jag vet att man inte ska säga sånt trams som att man "aldrig kan förstå". Självklart finns det enskilda väldigt empatiska individer, men de allra flesta av de "normalviktiga" som alltid varit "normalviktiga" vet inte hur det är att vara tjock. Det är inte som att ha en finne eller ens att ha en missbildning. Att vara tjock är att vara FUL och dessutom få SKYLLA SIG SJÄLV. Man förtjänar spott och spe och det finns ingen grupp i samhället som diskrimineras så till den milda grad som tjocka görs. Det finns nämligen inga regler mot detta, eftersom väldigt många tycker att det är sanning att tjocka är mycket sämre än alla andra.
Jag orkar inte ta hela den här diskussionen och därför berättar jag bara för min sambo. För alla andra, som måste veta men som inte behöver veta exakt, säger jag bara att jag ska opereras för att hantera en sjukdom som jag har (vilket stämmer till viss del).

Folk är dock förvånansvärt frågvisa, trots att jag med alla medel försöker snoppa av alla samtal om detta. Utom en kvinna som jag pratade med idag, som själv har ett stort handikapp. Hon accepterade att jag sa "det är en lång historia" och sa bara "jaha".
Alla borde vara sådana.