sansat.blogg.se

En ganska meningslös historia till blogg

-10 kg

Kategori: Mål

Idag kan jag notera exakt tio kilogram minus på vågen från det att jag vägde mig på Aleris till idag. Jag började ju min viktminskning den 31 oktober, så det har varit 10 kg på fjorton dagar. Det är lite insane. Och 4,4 kg på en vecka. Utan att svälta.
My my, det må jag säga... än går det fort. Jag hoppas speeden håller i sig lite till. Det vore trevligt att komma tillbaka till jobbet och ha ytterligare några kg bort. Jag tror inte att de är tio syns så mycket... ingen har i alla fall sagt något (jag träffar iofs bara min sambo, son och dagispersonal). Jag märker det själv på min vinterjacka, på en handdocka som min son gillar och på trosor och byxor.
När det börjar komma neråt 15-18 kg, det är då folk brukar hoppa till och märka något.
Det vore sååååå nice om jag kunde gå ner 5,6 kg innan det börjar sakta ner för då kan jag stoltsera med en vikt under 90 kg. Men jag räknar nog med att detta kommer att sakna ner när som helst nu.

Balans

Kategori: Känslor

Jag har hittat en ganska bra balans såhär sex dagar efter operationen. Jag äter min frukost utan problem, mina mellanmål utan problem och lunch och middag utan problem. Den där knivskarpa smärtan är ganska sällsynt nu. Den kommer då och då och då gör det ont som satans helvete, men sen går den över och allt är frid och fröjd. 
Jag pratade med placet om det igår, och hon sa bara att det var att vänta, men att inte alla får den.
Så bra då.
 
Jag har bytt mina plåster idag. Igår bytte jag två som verkligen behövde det och idag lossnade ett, så jag tänkte att jag byter de resterande tre när jag ändå håller på. Under tiden fotade jag processen och kom fram till följande:
- Fem agraffer hade kunnat vara fyra, men såklart är det bättre att vara på den säkra sidan.
- Man tycker att man går ner i vikt och det känns och allting, men magen ser ändå ut som en överjäst bulldeg.
 
Eventuellt ska jag bespara er bilderna på eländet, men ingenting är infekterat i alla fall och det är ju pechy pie.
 
Idag funderar jag på att ta bussen ut till Ikea för att köpa roliga julpyntgrejer samt lite småsaker till lillpojken här hemma. Herregud vad jag spricker av kärlek till mina killar. Allting känns på ett sätt lättare nu, när framtiden har börjat.

Några mål

Kategori: Mål

Hello.
Jag borde kanske plita ner några av de mål som jag har, så att jag har dem på pränt och blir lite mer motiverad.
 
Mål
1: Komma under 100 kg - avklarat
2: Komma under det lägsta jag vägt sen sonen föddes - avklarat
3: Komma under 90 kg
4: Nå den vikt jag hade när jag blev gravid hösten 2011, 82 kg
5: Komma under 80 kg
6: Nå 78 kg
7: Nå 75 kg
8: Nå 72 kg
9: Komma under 70 kg
10: Nå 64 kg, som är målvikt.
 
Vi får se vad det blir av detta... men varje mål borde generera en belöning tycker jag. Jag har sju kvar...

En liten rapport

Kategori: Gastric bypass

Jag är inte död. 
Jag har haft det lite kämpigt - som man kanske kan vänta sig ja. Jag har haft ont när jag har svalt, mitt i bröstet ungefär har det känts sådär som det gör när man sväljer en massa luft eller "sväljer fel", men det har gått över nu och för det är jag väldigt tacksam.
Dock har jag rätt ont i vänster sida, där operationen skedde säger kirurgen. Det känns som världens vassaste håll under revbenen på vänster sida. Om någon sa till mig "amen dö, du har ju brutit fyra revben" hade jag inte varit särskilt förvånad. Ungefär så ont gör det när det gör som ondast. Vi var ute och gick idag och på vägen hem fick jag gå böjd över det onda och sen var det soffan i flera timmar.
Jag tar Alvedon men det klingar av av sig själv också då och då. Håller jag mig still är det ganska lugnt... men det är inte säkert. Men det är ju bara fyra dagar sedan operationsdagen så jag håller inte på att gå i bitar av oro, även om tanken har föresvävat mig att det har uppstått något läckage så tror jag inte att det är så. Jag har ju inte ont hela tiden och jag vet inte riktigt vad som är ondhet över att jag hostat så mycket heller...
 
Men jaja.
 
Min regim är vad som följer:
Flytande i två veckor.
Puré i tre veckor.
Sakta mak börja med fast mat.
 
Jag har läst om hur vissa har en vecka flytande, en vecka puré och sedan vanlig mat... märkligt att reglerna är så olika. Sjuksköterskorna och kirurgerna var i alla fall väldigt noga med att påpeka att det hela inte är läkt förrän efter fem veckor. Så jag törs inte chansa. Även om jag jättemycket längtar efter att äta ett kokt ägg eller en leverpastejmacka eller för den delen en mugg te.
 
Men det blir. Det blir den. Den 19 december kan jag sätta tänderna i sådant, med måtta.
 
98,7 kg vägde jag imorse. Det känns ascoolt att göra det utan att svälta sig.

Så var det gjort

Kategori: Gastric bypass

Nu har jag varit på sjukhuset och vänt. Jag kom faktiskt hem igår och hade såklart kunnat blogga då - men si nu gjorde jag inte det.
Idag däremot, idag finns det tid.
Igår fick vi alla 2 l vätska i droppform så då var det en ganska slapp dag i den nya regimen. Vi visste alla att vi hade fått i oss det vi skulle, så det var ingen ko på isen.
Idag däremot, idag är det skarpt läge.
Äta hela tiden, yada yada. Ni vet, det där som gäller.
Jag har gått ut hårt med 1,5 dl fil med kanel på. Det var väl gott. Det tog 37 minuter att få i sig. Det var jobbigt. Men nu är den i. Sen väntade jag en halvtimme innan jag började smutta på mitt vatten. Sex dl vatten måste jag också dricka idag, annars jävlar.
Jag är on it. Jag har fyllt en 60 cl-flaska med vatten och håller nu på med den. Om ca en halvtimme är det dags för det första mellanmålet, vilket i mitt fall kommer att beså av utspädd juice. Sen ska jag ut och gå tänkte jag, så långt jag hinner innan nästa mål.
(Frukosten)
 
Gör det ont då?
Nej, inte speciellt. Så otroligt mycket mindre ont än andra grejer jag har gjort. Det känns, man får medicin, det slutar kännas och så vidare. Axlarna har över huvud taget inte känts för mig vilket jag tycker är sweet som fan. Litegrann på vänster sida bara, och det är därför att gasen är där.
 
Lite stress har jag över det här med att tarmen måste komma igång. Jag har ju också järn ordinerat och har inte kunnat dricka min Moxalole som gör att jag inte blir jättehård i magen. Så jag har oförrättat ärende på den punkten och är i princip inställd på att jag måste gå till apoteket och köpa det som läkaren sa, styx eller klyx eller vad det var. Jag får kolla upp det.
 
Jag låg inlagd i ett fyra-rum vilket var hur kul som helst. Det fanns ingen tv märkte jag direkt och tänkte att fan, det här kommer att bli tråkigt. Men si det blev det inte, för det var väldigt skojiga personer allihopa. En av dem gav mig till och med skjuts hem (!!!) alla sju milen eller vad det är. Jag hade annars inte så mycket sett fram emot bussen. Så otroligt snällt att få åka med en fin Volvo hem till dörren... evigt tacksam blir jag till henne för det.
När jag kom hem kom nästa koslick: hissen var lagad. Ny fin, fräsch, helt gnistrande bara stod den där och funkade. Pip sa det när man tryckte på knappen. "Våning fyra" sa en röst när man kom upp till sin våning... Jag menar, HERREGUD. Jag ska aldrig gå i den där trappen mer. Aldrig. 
Eller nja. Men ändå, inte på en vecka i alla fall. Jag är kär i den där hissen nu. Den pratar. Jag ska åka till alla våningar.

God morgon

Kategori: Gastric bypass

Så var det dags. Jag ringde igår och det där med att ringa och bekräfta var inga problem. Klart att de inte strök tiden, tydligen.
Väldigt skrämmande och tvetydig formulering den där. Men nå. Bra att det är över.
Jag är fastande (duh), duschad x2 med kutan lösning och sitter här och hostar. Måtte det vara morgonhost som går över, för hostar jag såhär mycket inför kirurgen är jag rätt säker på att jag inte får göra ett skit.
Gå över gå över gå över gå över.
 
Även om jag får opereras så lär det ju göra ont som sejtan sen efteråt om jag ska hosta hela tiden. Men jag hoppas ändå på att få det gjort.
Bara få det gjort.
Nu!
 
Det jag tänker på dumt nog är jobbet. Så otroligt pinsamt att ha haussat upp allting på jobbet, tagit in en ersättare för två veckor osv. och sen kommer jag på torsdag och ba "tjena, varit på en liten resa jag"...
 
Nej.
Det får inte ske.
Igår hostade jag ingenting på jobbet, det var när jag kom hem. Vi kunde inte dammsuga som vi brukar i söndags p.g.a. allas krassliga tillstånd. Så det kanske är det som förvärrar. Hoppas hoppas.
 
Om 45 minuter ska jag ta bussen, allt är packat och klart tror jag, så det är nog bara att börja plocka ihop det sista och dra. Tänka sig. Nästa gång jag är hemma har jag kanske bara en miniminimagsäck och då börjar jag på min verkliga resa.
99,5 kg vägde jag idag. Så det är ju bra att det har släppt lite.
 
Håll tummarna för att jag får operationen...

Lite oväntad spänning

Kategori: Gastric bypass

Här kommer lite oväntad spänning som jag inte hade räknat med.
I mina papper står att jag "veckan före" ska ringa och bekräfta tiden för operation. Det har jag alltså inte gjort. Jag vet inte riktigt vad som menas med "veckan före". Är det de sju dagarna före eller är det kalenderveckan före?
Det står inte "i" eller "under" veckan före, utan det står bara "veckan före".
Kan det vara så att min tid har strukits nu p.g.a. detta? Det vore ju HELT insane. Jag har hämtat ut mediciner och grejer... de borde ju verkligen ha hört av sig om de tänkt stryka min tid.
Plus att jag ju varit i kontakt med dem, mailledes. Mer än en vecka före, och på exakta veckodagen före och frågat om det är något särskilt jag behöver veta nu en vecka innan.
Svaret jag fick var att titta på checklistan så missar jag inget.
Vore det så att min tid ströks om jag inte ringde tycker man ju att hon borde ha svarat att jag måste ringa, idag, till dem och muntligen bekräfta. Gode gud som finns i himmelen. Håll en tumme eller fem för mig idag. Kl 9 kan jag ringa.
Imorgon är det dags.
Hosta har jag också, men det är mest på natten.
Frisk för övrigt tackgodegud.
 
FAN.

Hämtat ut...

Kategori: Gastric bypass

Nu har jag hämtat ut alla mediciner som man ska ha sen. Kalcium, medicin mot illamående, Klexane, Tramadol, Panodil, Omeprazol samt en hink att lägga mina Klexanesprutor i.
Sen förut har jag Apoteket kvinna, Neferix och Behepan (som jag ju får som injektioner och därför inte behöver i pillerform).
Så nu är jag all set. Jag ska bara se om jag har någon Descutan liggandes från när jag opererades i våras annars får jag väl gå och köpa det också.
Jag är en ganska rutinerad person att opereras. Jag har gjort ganska många operationer nu. Det här blir den sjunde på tre år... innan dess hade jag som mest opererat ett nageltrång några gånger.
Så Klexanen skrämmer mig inte, eller något annat heller: förutom Tramadolen. För något år sedan fick jag en riktigt häftig nackvärk och fick åka akut till läkare. Han skrev ut Tramadol. Jag tålde inte den, mådde mycket dåligt och blev allmänt skitfull. Nu har jag märkt att jag fick ut så många att jag lätt skulle kunna ta livet av mig själv flera gånger om. Varför får man så många?
Nej hu... bara i absoluta undantagsfall ska jag ta av den. Men jag vet att det kan göra så inihelvete ont efter en titthålsoperation, framför allt i axlarna. Måste jag så måste jag. Men jag hoppas att jag inte måste.

Klockan är halv fem på morgonen

Kategori: Hälsa

Jo tjena.
Min hälsa ja, såhär inför operationen. Igårnatt kunde jag knappt sova eftersom jag frös så hela sängen skakade. Jag fick väcka min sambo och be honom hämta filt och termometer eftersom jag inte kunde röra mig ur fläcken. Jag hade feber, 39,5 grader och efter ett tag fick jag springa upp och spy. Det är inget magvirus, det är bara jag som alltid spyr när jag har feber som är någorlunda i temperatur. Det var bara en gång också.
Så jag har fått lite panik, eller jag fick det igår. Men så mitt på dagen, eller kring tre-fyra, var jag helt feberfri och har varit det sen dess. Jag är som folk är mest nu, plus en helt extremt störig hosta. Inatt har jag tagit hostmedicin två gånger och ändå sitter jag här nu eftersom hostan håller mig vaken.
Hur i hela världen intuberar man någon med så mycket hosta och retning i halsen? Går det? Det borde ju gå... man intuberar ju folk med kronisk rökhosta och sånt. Men gudars, måtte detta gå över lite i alla fall till på onsdag, eftersom det ju annars kommer att göra skapligt ont i magen varje gång jag hostar.
 
Vågen har fått något typ av fnatt. 100,2 står den på och rör sig inte. 100,2 fullt påklädd, 100,2 helt naken, 100,2 trots att jag inte ätit något och dessutom spytt, 100,2 trots att jag fått i mig en massa vätska, 100,2 på morgonen, mitt i natten, på dagen...
Det är ju fan inte rimligt.
Jag vill bara ta vågjäveln och skaka den så att den lossar från sin semester. Visa NÅT annat för bövelen. Imorgon ska jag prova att ställa min ettåring på vågen. Om den då visar 100,2 så slänger jag skiten.
Man kanske skulle skaffa sådan där smart våg, som visar lite allt möjligt. Det är ju spännande att jämföra alla möjliga siffror. Men de kostar väl uppåt tusen spänn eller?
 
Nåväl. Jag ska prova att lägga mig lite igen. 
Gonatt.

Drabbning...

Kategori: Hälsa

Två extremt dåliga grejor har drabbat mig. Eller egentligen inte två, bara en är extremt dålig, den andra är lite störig:
Jag har stått still på vågen trots flyt. Jag har liksom inte så mycket att spela på om jag ska ner till 98 kg innan operationen. En dag kan jag inte slösa sådär.
Men det är vad det är.
Än är det tre dagar kvar.
 
Men vad värre är är att jag kanske inte kommer att kunna opereras på onsdag som planerat eftersom jag har åkt på en dunderförkylning med tillhörande hosta och feber. Jag har haft solotjänst med min fina lilla ettåring idag eftersom min tilltänkte make varit bortrest och det har varit _jobbigt_ och inte särskilt kurerande. Men jag hoppas, hoppas, hoppas, att det här ger sig till onsdag. Vilken förkylning håller i sig lördag till onsdag utan att tappa i styrka?
Dessutom har jag "tränat" idag vilket inte heller har lett till att jag har särskilt skitmycket kraft i kroppen.
 
(Med träning menas en tvåtimmars rask promenad samt släpande av vagn+15kgs barn+varor för 60 trappsteg)
 
Jag har pratat med min syster och berättat att jag ska opereras. Jag har en sjukdom som jag har haft i flera år som har ställt till det för mig lite med ätandet, så det har inte varit svårt att vara lite allmän vag kring operationen inför alla, det är alltid on topic för mig.
Sjukdomen är dock inget som påverkar mig efteråt, om något kommer det antagligen bli mycket bättre. Men jag vill inte gå in på detaljer här eftersom det är lite intimt :)
 
Men alltså: viktigast: jag måste bli av med den här förkylningsjävulen asap. Någon av er (två, I love you!) läsare som har något tips om hur man stävjar en förkylning som är i full blom, speak up!

100,2

Kategori: Allmänt

Nu väger jag under kirurgens mållinje, 101, nämligen 100,2.
Jag har alltså sen mötet den 15 oktober gått ner från 105,5 till 100,2. Alltså 5,3 kg.
Jag har en liten hemlig dröm om att kanske nå 98 kg till operationen på onsdag. Det betyder att jag har fredag, lördag, söndag, måndag och tisdag på mig. Det är kanske lite orealistiskt, för nu har ju de här första "lätta" fallit av... men man kan ju drömma :)
Det vore fint om jag kunde komma under 100 med en liten marginal, (notera liten), för då är det möjligen rimligt att sikta på -40 kg och därmed under 60-strecket. Under 60-strecket har jag inte vägt sen jag var typ 12 tror jag. Men det skulle ju vara fantastiskt. Jag vet inte exakt vad målet är för mig att bli sk. normalviktig därför att jag befattar mig inte med BMI-skalan (eftersom den är förljuget skit som är mer missvisande än rättvisande), men när jag ville ha den här operationen var jag tvungen att dansa med djävulen och lyssna och mm:a när de pratade om min bmi, eftersom det var den som skulle göra att jag fick den.
Men jag kommer själv inte att befatta mig med den.
Jag är grov. Kommer alltid att vara grov, även om jag blir "smal", eftersom jag i tusen rakt nedstigande led kommer från någon slags bonnasläkt med grovkroppar. Därför kommer mitt bmi alltid att vara högt, om jag inte ska ligga för döden. Men jag vill komma ner runt 60-strecket i alla fall, för då när jag vägde det 2010 minns jag att det var fantastiskt. Jag kunde gå in i affärer, handla kläder i storlek M eller S och de satt bra.
Jag var stark och frisk.
Det är det jag vill.

Såhär ser jag ut

Kategori: Om mig

Jag har tagit några bilder, så att jag verkligen ska SE hur jag ser ut nu. Sådana här bilder är ju alltid chockerande...
 
Den nedre bilden är lite suddig, och det är därför att jag tog den med en löspolo över ansiktet...

Har inte berättat

Kategori: Känslor

Jag har inte berättat för någon om denna operation. Bara min sambo och han var mycket negativ. Efter väldigt långa samtal med honom verkar det som om han ändå har accepterat det hela. Han gillar det inte, men accepterar det.
Men jag tror inte att min familj kommer att svälja det utan de kommer att protestera och komma med en massa invändningar. Jag orkar inte med alla invändningar. Det här är min sak och rör bara mig. Dessutom är jag 31 år gammal och kan fatta alldeles egna beslut utan att behöva bli ifrågasatt.
Det har alltid varit så för mig, man ska inte vara tjock, men man får heller inte banta och man får inte göra något annat heller... man ska helt enkelt vara en annan person.
Jag är den här personen. Jag är utrustad med en sådan kropp som helt enkelt lägger på sig hur lätt som helst och lägg till det en kraftig benägenhet för sockerberoende.
Det kommer alltid att vara såhär och jag vill inte kämpa en omöjlig kamp mer. Jag kan inte vinna detta. Jag behöver "nollställa" min kropp och bli normal. Det är därför jag gör det och om jag hade orkat hade jag dragit den harangen för alla som ifrågasatte... men jag orkar inte. Jag vill inte diskutera detta för det skulle öppna en pandoras ask av en massa känslor som folk som aldrig har varit överviktiga aldrig därför kan förstå.
Förlåt för det, jag vet att man inte ska säga sånt trams som att man "aldrig kan förstå". Självklart finns det enskilda väldigt empatiska individer, men de allra flesta av de "normalviktiga" som alltid varit "normalviktiga" vet inte hur det är att vara tjock. Det är inte som att ha en finne eller ens att ha en missbildning. Att vara tjock är att vara FUL och dessutom få SKYLLA SIG SJÄLV. Man förtjänar spott och spe och det finns ingen grupp i samhället som diskrimineras så till den milda grad som tjocka görs. Det finns nämligen inga regler mot detta, eftersom väldigt många tycker att det är sanning att tjocka är mycket sämre än alla andra.
Jag orkar inte ta hela den här diskussionen och därför berättar jag bara för min sambo. För alla andra, som måste veta men som inte behöver veta exakt, säger jag bara att jag ska opereras för att hantera en sjukdom som jag har (vilket stämmer till viss del).

Folk är dock förvånansvärt frågvisa, trots att jag med alla medel försöker snoppa av alla samtal om detta. Utom en kvinna som jag pratade med idag, som själv har ett stort handikapp. Hon accepterade att jag sa "det är en lång historia" och sa bara "jaha".
Alla borde vara sådana.

Om träning

Kategori: Träning

Jag ska berätta lite om vad jag är för träningsperson.
Jag är en extremt sportintresserad person. Jag älskar all sport utom trav, bandy och speedway ungefär. Just nu är det t.ex. alpint på tv, vilket bänkar mig varje gång. 
Jag kommer ursprungligen från en stor skidort och har åkt skidor i hela mitt liv. Jag har också spelat fotboll under femton år ungefär. Sen skadade jag foten illa och fick till slut lägga ner karriären. Under hela min uppväxt tränade jag fotboll två gånger i veckan, skolidrott minst två gånger i veckan (jag gick ett idrottsgymnasium, så det blev mer sen), löpning och fys några gånger i veckan... så det var inte många dagar jag inte hade en väska med träningskläder med mig någonstans. När vi inte tränade så hade vi match så helgerna gick också till detta.
Så skadade jag mig och livet blev helt annorlunda. Plötsligt hade jag inte träning och idrott nästan varje dag, plötsligt kunde jag göra vad jag ville... och det visade sig att jag inte ville tillbaka till träningen. Jag hade fått för mycket från ung ålder och nu reagerade jag på det och vägrade träna mer. Från det att jag flyttade hemifrån har jag extremt lite träning under mitt bälte. Jag har haft perioder, men dessa har bara handlat om att få bort den vikt jag samlat på mig. Nu visar ju nya spännande rön att det är ungefär skitsamma om man tränar eller inte när man har vikt att tappa. Det viktigaste är vad man äter och inte äter. Så har det ju också visat sig för mig. Jag har inte tappat vikt när jag har tränat, jag har byggt muskler. Jag är en sådan här grov person som har väldigt lätt för att bygga stora muskler. Det passar sig väldigt bra för alpint och fotboll men det är liksom inte kompatibelt med att försöka gå ner i vikt.
Så jag har bara ledsnat. Det leder ingenvart, det blir bara värre på ett sätt och är bara tråkigt. Jag saknar fotbollen och jag saknar skidåkningen men där jag bor nu finns det inget sånt. Jag måste hitta en träningsform som jag trivs med och det har jag i perioder gjort. Det som gjort att jag hållit igång allra mest är faktiskt min egna dansmatta.
SHIT vad jag har dansat på den. Svetten rinner och där gick jag ner flera flera kg utan att egentligen behöva "anstränga" mig, för det var så HIMLA roligt. Så dans, powerdans, har verkligen tilltalat mig. Men nu bor jag med folk under min lägenhet och det känns sådär att hoppa omkring med grannar under när man väger tresiffrigt...
Dessutom avslutades min förra dansträningsperiod med att jag fick en stressfraktur i foten. Jag kan aldrig göra något med måtta, och då bränner jag ut mig.
Så hur jag ska lösa framtiden vetifan. Jag är inte en gymmänniska i alla fall... det är konstaterat. Jag. orkar. inte. vänta. på. folk.
Folk man inte känner när jag tränar, not so much.
Såatte... jag är lite svår jag.

Så var det lördag

Kategori: Hälsa

Jag har nått min målvikt inför operationen. Det gjorde jag igår. Det var ju inte så svårt att gå ner fyra kg för en person som pendlar tio kilo hit, tio kilo dit... Därmed också anledning att vara uppmärksam på vikten fram till dagen O. Jag ska gå ner mer än de fyra jag fick som beting för att vara på den säkra sidan. Jag vägdes med kläder hos sköterskan men har nått målvikten när jag vägde mig utan kläder. Dessutom kan det vara vatten eller nåt som ställer till det. Igår gjorde jag inget olagligt men "gick ändå upp" 0,4 kg. Det har väl att göra med min månatliga blödning kan tänkas, och att jag samlar vätska p.g.a. den.

Jag har fått en riktigt bra morot för att gå ner i vikt i alla fall; (om jag inte hade någon innan...) vi bor på fjärde våningen och vår hiss är under reparation i tre veckor. Vi har också en ettåring som väger 15 kg (!) och alltid alltid matkassar och skötväska och grejer att få upp för trappen när vi lämnar vagnen nere på innergården i ett förråd vi så fint har fått låna. Imorse när jag skulle upp med pojk+5 kg kattsand+matvaror+skötväska så höll jag på att bryta ihop totalt. Ibland kan han gå själv uppför trappen. Det tar tid, men det går. Men nu de senaste gångerna har han bara satt sig på rumpan och vägrat. Så jag får ta barn upp till lägenheten, tillsammans med ytterligare sex-sju kilo packning. Så då snackar vi 123-124 kg uppför fyra våningar av en kropp som på inget sätt är särskilt stark.

Sen. Sen ska jag ta den där trappjäveln på tio sekunder.