sansat.blogg.se

En ganska meningslös historia till blogg

En liten rapport

Kategori: Gastric bypass

Jag är inte död. 
Jag har haft det lite kämpigt - som man kanske kan vänta sig ja. Jag har haft ont när jag har svalt, mitt i bröstet ungefär har det känts sådär som det gör när man sväljer en massa luft eller "sväljer fel", men det har gått över nu och för det är jag väldigt tacksam.
Dock har jag rätt ont i vänster sida, där operationen skedde säger kirurgen. Det känns som världens vassaste håll under revbenen på vänster sida. Om någon sa till mig "amen dö, du har ju brutit fyra revben" hade jag inte varit särskilt förvånad. Ungefär så ont gör det när det gör som ondast. Vi var ute och gick idag och på vägen hem fick jag gå böjd över det onda och sen var det soffan i flera timmar.
Jag tar Alvedon men det klingar av av sig själv också då och då. Håller jag mig still är det ganska lugnt... men det är inte säkert. Men det är ju bara fyra dagar sedan operationsdagen så jag håller inte på att gå i bitar av oro, även om tanken har föresvävat mig att det har uppstått något läckage så tror jag inte att det är så. Jag har ju inte ont hela tiden och jag vet inte riktigt vad som är ondhet över att jag hostat så mycket heller...
 
Men jaja.
 
Min regim är vad som följer:
Flytande i två veckor.
Puré i tre veckor.
Sakta mak börja med fast mat.
 
Jag har läst om hur vissa har en vecka flytande, en vecka puré och sedan vanlig mat... märkligt att reglerna är så olika. Sjuksköterskorna och kirurgerna var i alla fall väldigt noga med att påpeka att det hela inte är läkt förrän efter fem veckor. Så jag törs inte chansa. Även om jag jättemycket längtar efter att äta ett kokt ägg eller en leverpastejmacka eller för den delen en mugg te.
 
Men det blir. Det blir den. Den 19 december kan jag sätta tänderna i sådant, med måtta.
 
98,7 kg vägde jag imorse. Det känns ascoolt att göra det utan att svälta sig.

Så var det gjort

Kategori: Gastric bypass

Nu har jag varit på sjukhuset och vänt. Jag kom faktiskt hem igår och hade såklart kunnat blogga då - men si nu gjorde jag inte det.
Idag däremot, idag finns det tid.
Igår fick vi alla 2 l vätska i droppform så då var det en ganska slapp dag i den nya regimen. Vi visste alla att vi hade fått i oss det vi skulle, så det var ingen ko på isen.
Idag däremot, idag är det skarpt läge.
Äta hela tiden, yada yada. Ni vet, det där som gäller.
Jag har gått ut hårt med 1,5 dl fil med kanel på. Det var väl gott. Det tog 37 minuter att få i sig. Det var jobbigt. Men nu är den i. Sen väntade jag en halvtimme innan jag började smutta på mitt vatten. Sex dl vatten måste jag också dricka idag, annars jävlar.
Jag är on it. Jag har fyllt en 60 cl-flaska med vatten och håller nu på med den. Om ca en halvtimme är det dags för det första mellanmålet, vilket i mitt fall kommer att beså av utspädd juice. Sen ska jag ut och gå tänkte jag, så långt jag hinner innan nästa mål.
(Frukosten)
 
Gör det ont då?
Nej, inte speciellt. Så otroligt mycket mindre ont än andra grejer jag har gjort. Det känns, man får medicin, det slutar kännas och så vidare. Axlarna har över huvud taget inte känts för mig vilket jag tycker är sweet som fan. Litegrann på vänster sida bara, och det är därför att gasen är där.
 
Lite stress har jag över det här med att tarmen måste komma igång. Jag har ju också järn ordinerat och har inte kunnat dricka min Moxalole som gör att jag inte blir jättehård i magen. Så jag har oförrättat ärende på den punkten och är i princip inställd på att jag måste gå till apoteket och köpa det som läkaren sa, styx eller klyx eller vad det var. Jag får kolla upp det.
 
Jag låg inlagd i ett fyra-rum vilket var hur kul som helst. Det fanns ingen tv märkte jag direkt och tänkte att fan, det här kommer att bli tråkigt. Men si det blev det inte, för det var väldigt skojiga personer allihopa. En av dem gav mig till och med skjuts hem (!!!) alla sju milen eller vad det är. Jag hade annars inte så mycket sett fram emot bussen. Så otroligt snällt att få åka med en fin Volvo hem till dörren... evigt tacksam blir jag till henne för det.
När jag kom hem kom nästa koslick: hissen var lagad. Ny fin, fräsch, helt gnistrande bara stod den där och funkade. Pip sa det när man tryckte på knappen. "Våning fyra" sa en röst när man kom upp till sin våning... Jag menar, HERREGUD. Jag ska aldrig gå i den där trappen mer. Aldrig. 
Eller nja. Men ändå, inte på en vecka i alla fall. Jag är kär i den där hissen nu. Den pratar. Jag ska åka till alla våningar.

God morgon

Kategori: Gastric bypass

Så var det dags. Jag ringde igår och det där med att ringa och bekräfta var inga problem. Klart att de inte strök tiden, tydligen.
Väldigt skrämmande och tvetydig formulering den där. Men nå. Bra att det är över.
Jag är fastande (duh), duschad x2 med kutan lösning och sitter här och hostar. Måtte det vara morgonhost som går över, för hostar jag såhär mycket inför kirurgen är jag rätt säker på att jag inte får göra ett skit.
Gå över gå över gå över gå över.
 
Även om jag får opereras så lär det ju göra ont som sejtan sen efteråt om jag ska hosta hela tiden. Men jag hoppas ändå på att få det gjort.
Bara få det gjort.
Nu!
 
Det jag tänker på dumt nog är jobbet. Så otroligt pinsamt att ha haussat upp allting på jobbet, tagit in en ersättare för två veckor osv. och sen kommer jag på torsdag och ba "tjena, varit på en liten resa jag"...
 
Nej.
Det får inte ske.
Igår hostade jag ingenting på jobbet, det var när jag kom hem. Vi kunde inte dammsuga som vi brukar i söndags p.g.a. allas krassliga tillstånd. Så det kanske är det som förvärrar. Hoppas hoppas.
 
Om 45 minuter ska jag ta bussen, allt är packat och klart tror jag, så det är nog bara att börja plocka ihop det sista och dra. Tänka sig. Nästa gång jag är hemma har jag kanske bara en miniminimagsäck och då börjar jag på min verkliga resa.
99,5 kg vägde jag idag. Så det är ju bra att det har släppt lite.
 
Håll tummarna för att jag får operationen...

Lite oväntad spänning

Kategori: Gastric bypass

Här kommer lite oväntad spänning som jag inte hade räknat med.
I mina papper står att jag "veckan före" ska ringa och bekräfta tiden för operation. Det har jag alltså inte gjort. Jag vet inte riktigt vad som menas med "veckan före". Är det de sju dagarna före eller är det kalenderveckan före?
Det står inte "i" eller "under" veckan före, utan det står bara "veckan före".
Kan det vara så att min tid har strukits nu p.g.a. detta? Det vore ju HELT insane. Jag har hämtat ut mediciner och grejer... de borde ju verkligen ha hört av sig om de tänkt stryka min tid.
Plus att jag ju varit i kontakt med dem, mailledes. Mer än en vecka före, och på exakta veckodagen före och frågat om det är något särskilt jag behöver veta nu en vecka innan.
Svaret jag fick var att titta på checklistan så missar jag inget.
Vore det så att min tid ströks om jag inte ringde tycker man ju att hon borde ha svarat att jag måste ringa, idag, till dem och muntligen bekräfta. Gode gud som finns i himmelen. Håll en tumme eller fem för mig idag. Kl 9 kan jag ringa.
Imorgon är det dags.
Hosta har jag också, men det är mest på natten.
Frisk för övrigt tackgodegud.
 
FAN.

Hämtat ut...

Kategori: Gastric bypass

Nu har jag hämtat ut alla mediciner som man ska ha sen. Kalcium, medicin mot illamående, Klexane, Tramadol, Panodil, Omeprazol samt en hink att lägga mina Klexanesprutor i.
Sen förut har jag Apoteket kvinna, Neferix och Behepan (som jag ju får som injektioner och därför inte behöver i pillerform).
Så nu är jag all set. Jag ska bara se om jag har någon Descutan liggandes från när jag opererades i våras annars får jag väl gå och köpa det också.
Jag är en ganska rutinerad person att opereras. Jag har gjort ganska många operationer nu. Det här blir den sjunde på tre år... innan dess hade jag som mest opererat ett nageltrång några gånger.
Så Klexanen skrämmer mig inte, eller något annat heller: förutom Tramadolen. För något år sedan fick jag en riktigt häftig nackvärk och fick åka akut till läkare. Han skrev ut Tramadol. Jag tålde inte den, mådde mycket dåligt och blev allmänt skitfull. Nu har jag märkt att jag fick ut så många att jag lätt skulle kunna ta livet av mig själv flera gånger om. Varför får man så många?
Nej hu... bara i absoluta undantagsfall ska jag ta av den. Men jag vet att det kan göra så inihelvete ont efter en titthålsoperation, framför allt i axlarna. Måste jag så måste jag. Men jag hoppas att jag inte måste.

Järnbrist

Kategori: Gastric bypass

Jag hade kunnat få tid för operation redan efter två veckor, räknat från informationsmötet som vi hade den 15 oktober. Alltså ungefär nu. Men det gick inte, ty det visade sig att jag hade ganska rejäl järnbrist. Egentligen inte alls oväntat eftersom jag äter så fruktansvärt dåligt när jag hela tiden försöker gå ner i vikt. Min strategi är att inte äta någonting alls, förutom en drink Nutrilett om morgonen och en bit choklad på vägen hem från jobbet.
Visst låter det vettigt?
Jag går ner i vikt på det, men sen äter jag på helgen och då går jag upp igen.
Så går det upp och ner men egentligen status quo.
Så jag hade järnbrist och var tvungen att få upp järnet innan operation. Fyra veckor sa kirurgen, tre veckor sa sköterskan, så det blev tre. I dessa tre veckor har jag mens och gör av med lite järn där, samt har varit förkyld (=näsblod i parti och minut) så min kropp motarbetar mig. Det känns spontant som om jag inte kommer att kunna få upp järnet särskilt mycket, även om jag sköter intaget av piller perfekt. (Vilket jag gör)
 
På torsdag har jag dessutom telefontid med min allmänläkare, min fantastiskt roliga läkare E som är väldigt okonventionell och cool. Jag ska fråga honom om det finns någon boost man kan ge sig, så att det kan bli något lite bättre inför open. Jag ska få en B12-spruta samma dag.. (träffa sköterska men ha teltid med E) vilket boostar det i alla fall. Om jag kan köra B12-injektioner istället för piller (jag har sådana varje månad sen förut p.g.a. mina sönderbantade värden) så vore jag ju lycklig. Jag tar då bort ett av alla dessa piller som jag ska äta sen och det måste ju vara lite skonsammare för magen. En spruta i skinkan är sannerligen inga problem, jag tycker bara att jag borde kunna ge den till mig själv... Men jaja.
 
Jag kanske ska ge Dr E länken till denna blogg? Vem vet om han läser sånt mög? Vi får väl se :)

Vem är jag? Vad är up?

Kategori: Gastric bypass

Så här.
Jag har alltid varit tjock. Mullig var jag i och för sig från början, men när jag var 14 blev jag tjock. Jag var mullig, mulligare och sen tyckte min mor att jag skulle börja dricka Nutrilett. Bra idé tyckte jag då, drack det i en månad, samtidigt som jag tränade fotboll tre gånger i veckan och gick ner 14 kg. Det var början på ett livslångt elände. Upp i vikt, mer pulver och svält, ner i vikt, upp i vikt, ner i vikt med pulver och svält, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp ner... och det fortsätter och fortsätter.
Jag har alltid vetat att jag är en sådan som aldrig kommer att tåla saker och ting utan jag kommer alltid att vara en sådan som går upp i vikt av minsta lilla. Och det är inte lite heller, jag går upp. Det handlar om förtio kilo här, förtio kilo där och jag är så trött på det. Jag är trött på att vara en dålig person, en sådan som är den allra sämsta personen i vårt samhälle. Mycket sämre än alla andra, att vara tjock... det är det allra, allra värsta. Man har själv gjort sig ful och ohälsosam. Man är trash och elände och förtjänar att ses ner på.
Jag hatar att detta är sanning och jag önskar att jag orkade vara en fat-activist, men jag gör inte det. Jag gör inte det. 
Jag har för mycket med mitt.
Det enda jag vill är att kunna äta ett normalt antal mål mat om dagen tillsammans med min familj. Jag vill kunna göra detta utan att gå upp kilo efter kilo efter kilo. Jag vill kunna hantera sockersug och inte mer ha det, helt enkelt.
Jag vill kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med det jag ser. Jag vill inte mer förakta det jag ser.
Jag vill känna att jag är en person.
En riktig person som inte väntar på "sen, när jag blir smal" utan verkligen ÄR DÄR.
 
Jag fattar också att jag inte kommer att bli SMAL av detta. Jag fattar det. Men jag har läst motsvarande fem tegelstenar om detta och kommit fram till att det här är för mig. Någonstans har jag alltid vetat att en sådan operation kommer jag att behöva göra, men senare. Folk som har gjort den säger alltid "varför gjorde jag det inte tidigare?" så därför ska jag göra den "tidigare".
 
Jag är 31 år gammal.
Jag är 157 cm lång.
Jag väger nu 101,3 kg.
När jag fick min op-tid vägde jag 105,5 kg.
Jag skulle gå ner till 101 kg inför min operation.
Jag har idag tolv dagar kvar till operationen. 
 
Jag börjar den här bloggen nu.