sansat.blogg.se

En ganska meningslös historia till blogg

Såhär ser jag ut

Kategori: Om mig

Jag har tagit några bilder, så att jag verkligen ska SE hur jag ser ut nu. Sådana här bilder är ju alltid chockerande...
 
Den nedre bilden är lite suddig, och det är därför att jag tog den med en löspolo över ansiktet...

Har inte berättat

Kategori: Känslor

Jag har inte berättat för någon om denna operation. Bara min sambo och han var mycket negativ. Efter väldigt långa samtal med honom verkar det som om han ändå har accepterat det hela. Han gillar det inte, men accepterar det.
Men jag tror inte att min familj kommer att svälja det utan de kommer att protestera och komma med en massa invändningar. Jag orkar inte med alla invändningar. Det här är min sak och rör bara mig. Dessutom är jag 31 år gammal och kan fatta alldeles egna beslut utan att behöva bli ifrågasatt.
Det har alltid varit så för mig, man ska inte vara tjock, men man får heller inte banta och man får inte göra något annat heller... man ska helt enkelt vara en annan person.
Jag är den här personen. Jag är utrustad med en sådan kropp som helt enkelt lägger på sig hur lätt som helst och lägg till det en kraftig benägenhet för sockerberoende.
Det kommer alltid att vara såhär och jag vill inte kämpa en omöjlig kamp mer. Jag kan inte vinna detta. Jag behöver "nollställa" min kropp och bli normal. Det är därför jag gör det och om jag hade orkat hade jag dragit den harangen för alla som ifrågasatte... men jag orkar inte. Jag vill inte diskutera detta för det skulle öppna en pandoras ask av en massa känslor som folk som aldrig har varit överviktiga aldrig därför kan förstå.
Förlåt för det, jag vet att man inte ska säga sånt trams som att man "aldrig kan förstå". Självklart finns det enskilda väldigt empatiska individer, men de allra flesta av de "normalviktiga" som alltid varit "normalviktiga" vet inte hur det är att vara tjock. Det är inte som att ha en finne eller ens att ha en missbildning. Att vara tjock är att vara FUL och dessutom få SKYLLA SIG SJÄLV. Man förtjänar spott och spe och det finns ingen grupp i samhället som diskrimineras så till den milda grad som tjocka görs. Det finns nämligen inga regler mot detta, eftersom väldigt många tycker att det är sanning att tjocka är mycket sämre än alla andra.
Jag orkar inte ta hela den här diskussionen och därför berättar jag bara för min sambo. För alla andra, som måste veta men som inte behöver veta exakt, säger jag bara att jag ska opereras för att hantera en sjukdom som jag har (vilket stämmer till viss del).

Folk är dock förvånansvärt frågvisa, trots att jag med alla medel försöker snoppa av alla samtal om detta. Utom en kvinna som jag pratade med idag, som själv har ett stort handikapp. Hon accepterade att jag sa "det är en lång historia" och sa bara "jaha".
Alla borde vara sådana.

Om träning

Kategori: Träning

Jag ska berätta lite om vad jag är för träningsperson.
Jag är en extremt sportintresserad person. Jag älskar all sport utom trav, bandy och speedway ungefär. Just nu är det t.ex. alpint på tv, vilket bänkar mig varje gång. 
Jag kommer ursprungligen från en stor skidort och har åkt skidor i hela mitt liv. Jag har också spelat fotboll under femton år ungefär. Sen skadade jag foten illa och fick till slut lägga ner karriären. Under hela min uppväxt tränade jag fotboll två gånger i veckan, skolidrott minst två gånger i veckan (jag gick ett idrottsgymnasium, så det blev mer sen), löpning och fys några gånger i veckan... så det var inte många dagar jag inte hade en väska med träningskläder med mig någonstans. När vi inte tränade så hade vi match så helgerna gick också till detta.
Så skadade jag mig och livet blev helt annorlunda. Plötsligt hade jag inte träning och idrott nästan varje dag, plötsligt kunde jag göra vad jag ville... och det visade sig att jag inte ville tillbaka till träningen. Jag hade fått för mycket från ung ålder och nu reagerade jag på det och vägrade träna mer. Från det att jag flyttade hemifrån har jag extremt lite träning under mitt bälte. Jag har haft perioder, men dessa har bara handlat om att få bort den vikt jag samlat på mig. Nu visar ju nya spännande rön att det är ungefär skitsamma om man tränar eller inte när man har vikt att tappa. Det viktigaste är vad man äter och inte äter. Så har det ju också visat sig för mig. Jag har inte tappat vikt när jag har tränat, jag har byggt muskler. Jag är en sådan här grov person som har väldigt lätt för att bygga stora muskler. Det passar sig väldigt bra för alpint och fotboll men det är liksom inte kompatibelt med att försöka gå ner i vikt.
Så jag har bara ledsnat. Det leder ingenvart, det blir bara värre på ett sätt och är bara tråkigt. Jag saknar fotbollen och jag saknar skidåkningen men där jag bor nu finns det inget sånt. Jag måste hitta en träningsform som jag trivs med och det har jag i perioder gjort. Det som gjort att jag hållit igång allra mest är faktiskt min egna dansmatta.
SHIT vad jag har dansat på den. Svetten rinner och där gick jag ner flera flera kg utan att egentligen behöva "anstränga" mig, för det var så HIMLA roligt. Så dans, powerdans, har verkligen tilltalat mig. Men nu bor jag med folk under min lägenhet och det känns sådär att hoppa omkring med grannar under när man väger tresiffrigt...
Dessutom avslutades min förra dansträningsperiod med att jag fick en stressfraktur i foten. Jag kan aldrig göra något med måtta, och då bränner jag ut mig.
Så hur jag ska lösa framtiden vetifan. Jag är inte en gymmänniska i alla fall... det är konstaterat. Jag. orkar. inte. vänta. på. folk.
Folk man inte känner när jag tränar, not so much.
Såatte... jag är lite svår jag.

Så var det lördag

Kategori: Hälsa

Jag har nått min målvikt inför operationen. Det gjorde jag igår. Det var ju inte så svårt att gå ner fyra kg för en person som pendlar tio kilo hit, tio kilo dit... Därmed också anledning att vara uppmärksam på vikten fram till dagen O. Jag ska gå ner mer än de fyra jag fick som beting för att vara på den säkra sidan. Jag vägdes med kläder hos sköterskan men har nått målvikten när jag vägde mig utan kläder. Dessutom kan det vara vatten eller nåt som ställer till det. Igår gjorde jag inget olagligt men "gick ändå upp" 0,4 kg. Det har väl att göra med min månatliga blödning kan tänkas, och att jag samlar vätska p.g.a. den.

Jag har fått en riktigt bra morot för att gå ner i vikt i alla fall; (om jag inte hade någon innan...) vi bor på fjärde våningen och vår hiss är under reparation i tre veckor. Vi har också en ettåring som väger 15 kg (!) och alltid alltid matkassar och skötväska och grejer att få upp för trappen när vi lämnar vagnen nere på innergården i ett förråd vi så fint har fått låna. Imorse när jag skulle upp med pojk+5 kg kattsand+matvaror+skötväska så höll jag på att bryta ihop totalt. Ibland kan han gå själv uppför trappen. Det tar tid, men det går. Men nu de senaste gångerna har han bara satt sig på rumpan och vägrat. Så jag får ta barn upp till lägenheten, tillsammans med ytterligare sex-sju kilo packning. Så då snackar vi 123-124 kg uppför fyra våningar av en kropp som på inget sätt är särskilt stark.

Sen. Sen ska jag ta den där trappjäveln på tio sekunder.

Järnbrist

Kategori: Gastric bypass

Jag hade kunnat få tid för operation redan efter två veckor, räknat från informationsmötet som vi hade den 15 oktober. Alltså ungefär nu. Men det gick inte, ty det visade sig att jag hade ganska rejäl järnbrist. Egentligen inte alls oväntat eftersom jag äter så fruktansvärt dåligt när jag hela tiden försöker gå ner i vikt. Min strategi är att inte äta någonting alls, förutom en drink Nutrilett om morgonen och en bit choklad på vägen hem från jobbet.
Visst låter det vettigt?
Jag går ner i vikt på det, men sen äter jag på helgen och då går jag upp igen.
Så går det upp och ner men egentligen status quo.
Så jag hade järnbrist och var tvungen att få upp järnet innan operation. Fyra veckor sa kirurgen, tre veckor sa sköterskan, så det blev tre. I dessa tre veckor har jag mens och gör av med lite järn där, samt har varit förkyld (=näsblod i parti och minut) så min kropp motarbetar mig. Det känns spontant som om jag inte kommer att kunna få upp järnet särskilt mycket, även om jag sköter intaget av piller perfekt. (Vilket jag gör)
 
På torsdag har jag dessutom telefontid med min allmänläkare, min fantastiskt roliga läkare E som är väldigt okonventionell och cool. Jag ska fråga honom om det finns någon boost man kan ge sig, så att det kan bli något lite bättre inför open. Jag ska få en B12-spruta samma dag.. (träffa sköterska men ha teltid med E) vilket boostar det i alla fall. Om jag kan köra B12-injektioner istället för piller (jag har sådana varje månad sen förut p.g.a. mina sönderbantade värden) så vore jag ju lycklig. Jag tar då bort ett av alla dessa piller som jag ska äta sen och det måste ju vara lite skonsammare för magen. En spruta i skinkan är sannerligen inga problem, jag tycker bara att jag borde kunna ge den till mig själv... Men jaja.
 
Jag kanske ska ge Dr E länken till denna blogg? Vem vet om han läser sånt mög? Vi får väl se :)

Vem är jag? Vad är up?

Kategori: Gastric bypass

Så här.
Jag har alltid varit tjock. Mullig var jag i och för sig från början, men när jag var 14 blev jag tjock. Jag var mullig, mulligare och sen tyckte min mor att jag skulle börja dricka Nutrilett. Bra idé tyckte jag då, drack det i en månad, samtidigt som jag tränade fotboll tre gånger i veckan och gick ner 14 kg. Det var början på ett livslångt elände. Upp i vikt, mer pulver och svält, ner i vikt, upp i vikt, ner i vikt med pulver och svält, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner, upp ner... och det fortsätter och fortsätter.
Jag har alltid vetat att jag är en sådan som aldrig kommer att tåla saker och ting utan jag kommer alltid att vara en sådan som går upp i vikt av minsta lilla. Och det är inte lite heller, jag går upp. Det handlar om förtio kilo här, förtio kilo där och jag är så trött på det. Jag är trött på att vara en dålig person, en sådan som är den allra sämsta personen i vårt samhälle. Mycket sämre än alla andra, att vara tjock... det är det allra, allra värsta. Man har själv gjort sig ful och ohälsosam. Man är trash och elände och förtjänar att ses ner på.
Jag hatar att detta är sanning och jag önskar att jag orkade vara en fat-activist, men jag gör inte det. Jag gör inte det. 
Jag har för mycket med mitt.
Det enda jag vill är att kunna äta ett normalt antal mål mat om dagen tillsammans med min familj. Jag vill kunna göra detta utan att gå upp kilo efter kilo efter kilo. Jag vill kunna hantera sockersug och inte mer ha det, helt enkelt.
Jag vill kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med det jag ser. Jag vill inte mer förakta det jag ser.
Jag vill känna att jag är en person.
En riktig person som inte väntar på "sen, när jag blir smal" utan verkligen ÄR DÄR.
 
Jag fattar också att jag inte kommer att bli SMAL av detta. Jag fattar det. Men jag har läst motsvarande fem tegelstenar om detta och kommit fram till att det här är för mig. Någonstans har jag alltid vetat att en sådan operation kommer jag att behöva göra, men senare. Folk som har gjort den säger alltid "varför gjorde jag det inte tidigare?" så därför ska jag göra den "tidigare".
 
Jag är 31 år gammal.
Jag är 157 cm lång.
Jag väger nu 101,3 kg.
När jag fick min op-tid vägde jag 105,5 kg.
Jag skulle gå ner till 101 kg inför min operation.
Jag har idag tolv dagar kvar till operationen. 
 
Jag börjar den här bloggen nu.